I dag ska jag till stallet! Första gången denna veckan, shieet! Och det blir första gången jag rider på två veckor så jag läääär ju ha träningsvärk i morgon haha.. Helt sjukt vad lite jag har varit i stallet det senaste, men det känns som att jag verkligen behöver det här, en ”paus”.. Å andra sidan saknar jag Fighter så in i helvete mycket.. det tar helt sjukt mycket på en att vara långt ifrån den man älskar, och jag älskar verkligen Fighter..

På tal om inget så märkte jag precis hur skadad jag är efter att ha vart tsm med J. Jag kan knappt skriva ordet ”älska”.. Varje gång jag gör det så får jag en konstig klump i halsen av illamående och.. ”motsträvan” om man nu kan säga så.

Inte för att jag inte älskar Fighter såklart, det gör jag! Men just ordet… Blää..

Jobbar inte kvar på TP så nu ska jag lägga all min lediga tid på att umgås med härligt folk och bara njuta sv livet, samtidigt som jag söker jobb. Men samtidigt så har jag kvar mitt timvikariat i Alingsås, så det rullar nästan alltid in lite lax varje månad.

Dock så har jag sagt upp mig från Alingsås Tidning. Jag kände att det var dags nu, efter nästan 4 år så har jag gjort mitt för ungdomsredaktionen Attention.

Några veckor gammal bild, But what the fuck..

Jag sitter på spårvagnen och är på väg till en kompis som bor två hållplatser ifrån mig. Vi ska bara chilla och ta det lugnt. Jag har precis åkt från V, har vart där sen igår och haft massa trevligt, nacho- och filmkväll :) idag var vi i Botaniska Trädgården (fjärde dagen i rad för mig) och så visade jag utsiktsplatsen för honom.

Bild från igår kväll, vi såg bl.a. på pirates of the carribean och limitless.. Sen spelade vi Amnesia oxå, att jag inte dog!!!!! Fy fan vad läskigt det är alltså!

Här om dagen var jag ute med en vän till mig och vandrade runt i Göteborg och bara pratade om musik och livet.. Tiden gick och till slut hittade vi den finaste platsen ever.. Långt uppe på ett berg, omgivet av skog helt avskurna från bilar och civilisation, vi såg ut över Göteborg och berget var fortfarande varmt efter att solens sista strålar smekt det.
   Stjärnor började tindra på himlavalvet och vi lade oss ned och såg upp mot dem och lät tystnaden tala. Jag sa till honom att ”Den här kvällen kommer jag att minnas. Jag vill alltid minnas den.”
   Anledningen till att jag sa så var för att jag mådde så himla bra, alla bekymmer vart som bortblåsta och det var som att hela världen låg för våra fötter och vi var fria att göra vad vi ville med den. Jag tror jag har hittat en vän som alltid kommer att stå mig nära, som jag kommer göra de allra knäppaste sakerna med.. Vi får väl se.

Det  är helt otroligt vad livet vrider och vänder på sig hela tiden. Jag brukade säga att livet är som en berg och dalbana, men det uttrycket tycks inte längre räcka till.. 

Det är inte det att jag mår dåligt eller är ledsen. Jag känner mig bara så ensam och missförstådd av allt och alla. Jag känner mig liksom inte hemma någonstans. Mina kompisar ringer till mig och beklagar sig över diverse saker, vissa större och vissa mindre. Självklart lyssnar jag och stöttar.. Men ibland undrar jag om det är någon på denna jord som nånsin hör vad jag har att säga och verkligen lyssnar och förstår.. Det känns inte så.

Jag är fortfarande inne i en sån där härlig och samtidigt läskig sinnestillvaro där jag tar allt med en klackspark och låter saker rinna av mig som vatten på en gås. Det som skrämmer mig är att om vissa av de sakerna hänt för ett halvår sedan hade jag låst in mig på rummet och aldrig kommit ut. Men nu står jag här, rak i ryggen och möter världen, öga mot öga. Beredd på vad som helst, beredd att slåss in i det sista.

Ändå hade det varit en så skön känsla att bara kunna sätta sig med någon och prata ut, ta allt från början, från dag ett då mitt liv började spåra ur. Någon som inte dömer, som vågar säga vad den tycker och förstår.. Jag kanske borde börja skriva en bok..

Det känns som att djuupt, djupt, innerst inne i mig har jag tryckt undan alla negativa och ledsna känslor, och det jag fruktar mest är att de en dag kommer bryta sig ut och ge sig till känna medi form av en stor explosion av ilska, sorg, ensamhet och förvirring. Än så länge har jag det under kontroll och det lär dröja länge innan de bryter sig ut, om de ens gör det.

I själva verket kanske det finns en enkel förklaring till allt. Jag kanske faktiskt mår så här jävla bra, men inte vågar tro det, med risk för att allt ska slås i spillror.. Who knows?
 

Tänk om Bob Marley fortfarande levde. Tänk att få vara på en av hans konserter. Wow säger jag bara. Det hade vart så magiskt, så oslagbart. Den tanken slår mig nästan dagligen.. Inte bara hans musik och visdomsord, utan även hans trygghet, hans rofyllda blick och hela hans sätt att vara, som säger ”Äsch, det ordnar sig”.. Ja.. Bob Marley alltså..